michelleerica

kärlek för mig är väldigt fint, men jätte svårt. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. men när jag tänker på kärlek tänker jag på joakim. det var med honom jag kände riktig kärlek för första gången. jag är väldigt glad att det var just han som jag delade så stor tid med, jag kunde faktiskt inte tänka mig någon bättre pojkvän än honom. saker förändras och det är ju lätt att vara efterklok som man säger. jag tog inte riktigt vara på den kärlek vi hade känner jag idag. så dumma saker jag/vi gjorde, onödiga tjaffs, mycket skrik och gap från min sida. jag är glad att vi fortfarande pratar med varandra och det är faktiskt honom jag pratar med när jag är ledsen. inte så mycket på senaste tiden men jag vet att han alltid lyssnar på mig, och försöker förstå mig. jag bara vet det. kärlek är underbart när man väl är kär, men vägen dit är lång. hur ska man kunna veta att man kan lita på varandra? hur vill den andra ha det? massor frågor snurrar jämt runt i mitt huvud när jag börjar bli kär, jag har svårt för att lita på folk, även fast jag vet att jag kan det så finns det alltid någonting där inom mig som säger att ja inte ska lita på någon för lätt. just nu är jag inte kär. jag vill inte bli kär. jag är helt enkelt inte redo för att träffa någon ny, jag vill inte släppa in någon ny i mitt liv. kärlek är såklart mycket mer än såhär för mig, jag känner stor kärlek till familjen, vänner osv. det är klart. men det är en helt annan sorts kärlek. all kärlek betyder lika mycket för mig och jag ska försöka börja ta vara på det. för man ångrar sig faktiskt i efterhand.